Et In Arcadia Ego – Dödens Ö

Saturday, September 15th, 2012

Redigering och sammanställning av text:
Stupor Schwärze & Audiodidakt
Översättning:
Johan Birgander

PROLOG

Person I:
Du är luftens lyra
Som vinden spelar på
Med darrande toner,
Likt en flämtande flamma
Med vild och tröstlös klagan
Vild som hjärtats åtrå

Jag älskar din sorgsna sång
Och dess vibrerande ton
Såsom en klagande suck
Buren av vinden
Gråter över världens ve
Sörjer hjärtats åtrå.

AKT I

Person II:
Två som sover, en som vakar
Bidande dagens ankomst
Till praktfull morgons gryning
Då skuggor fly

När morgonen gryr
Och skuggorna har flytt
Kommer de andra två att vakna
För att hälsa den nya dagen?

Att sova är bättre än att vaka
Att dö bättre än att sova
Kanske dagen aldrig gryr
Vakan är inte mödan värd

Målad text:
Välsigna gryningens skepp
Som för oss in i ljuset

Person I:
Välsigna gryningens skepp
Som för oss in i ljuset
Välsigna årorna i vattnet som
Skapar krusningar av medvetande
Välsigna himlavalvets
Norra och södra rand
Välsigna flodens Östra
Och dess västra strand
Välsigna det uppvaknande livet
Under hudens ytterskikt
Välsigna denna kropp
Där världen kan förenas.
Välsigna ljuset i hans panna,
I hans hjärta och hans händer.
Välsigna denna sol
Som värmer arm och ben
Jag är en varelse av ljus.

AKT II

Person I:
Min själ är en förtrollad båt
Som glider fram i svanlik ståt
På denna flod, mångfaldigt slingad
Bland skogar, berg och klippavsatser
Ett paradis av vilda platser,
Tills oförmärkt, i sömnens bann
Jag virvlar bort, och havet rycker an,
Ett djup av spridda ljud, som ingen mäta kan.

Oss ingen kurs och stjärna styr,
Tills, sköna lots, med lätta händer
Min längtans båt du lyckligt vänder
Mot ett Elysium, vars lunder
Ur havet stiga som ett under.
Den luft vi där få andas i
Är fylld av himmelsk kärlek liksom vi
Och varje vind och våg har stämts till harmoni.

Kär var jag alltid denna öde kulle
och denna häck som skymmer större delen
av horisontens rand för mina blickar.
Och när vinden hörs susa svagt i dessa blad och grenar
jämför jag den med ändlöshetens tystnad
därutanför: då minns jag evigheten
och döda tider, och den tid som lever
i detta nu, och dess brus. Så, helt sakta
drunknar min tanke i det omätbara,
och i dess hav är ljuvt att få förlisa.

Mitt liv är öde, mörkt och trist
Allt det jag begärde ligger nu i spillror
Kyss mig, för jag är kraftlös

Låt mig vila på din våg
Vagga mig in i dina böljor
Och låt dina vatten bli min grav.

Person II:
Detta tysta tak, där segel
Glider i sakta mak
Dallrar märkbart
Mellan tall och grav
En opartisk måne ristar flammor
I havet
Havet som begynner och
Åter begynner
När tankens tid är all,
Vilken gåva
Är vidderna av himmelsk ro,
Vilken frid som uppstår
I denna källa!
När solljuset vilar
Över de mörka djupen,
Tidens ande gnistrar,
Dröm är verklighet

De döda vilar trygga, gömda i jord
Där de värms och låter sina hemligheter
Brännas bort.
Stilla middagshöjd, middagshöjd högt i skyn
Å välvda dom, perfekta diadem.

Jag är det som sakta förändras i dig.
Jag är det enda uttrycket för din fruktan.
Min ånger, mina tvivel, mina återhållna begär
Nedtyngd av marmor
Under trädens rötter, ett skuggfolk
Börjar nu närma sig.

AKT III

Person I:
Jag står upp.
Jag är en kolonn av guld, evig,
I ro, i harmoni.

Att dö, för mig, denna dag
Vederkvicker den sjuke
En befrielse från slaveri
Att dö, för mig, denna dag
Drar slöjan från himlavalvet
Som en förklaring av det Okända
Å, att dö, för mig, denna dag
Är som en längtan hem
Efter år av träldom.

Kören:
Låt all gråt upphöra
Ersatt av stum, evig sorg
Bortom alla suckar
Då bortom all lindring.

Låt all gråt upphöra
Natt ersätter inte längre dag
Inga snyftningar, inga suckar
För det gamla finns ej mer.

Person II:
När du slår dig till ro
Och på så sätt når Bortom,
I denna stillhet
Ska jag komma till dig
Sedan, förenade
Ska vi forma Hemvisten
För vad som är ovan
Prisas av vad som är nedan

EPILOG

Person II:
Jag lever miljoner år i ljus
Dagen gryr eller försvinner – det rör mig inte.
Vi är gudar i gudens kropp, sanning och kärlek våra öden.
Här råder extas i döden och visshet i livet.
Låt ett ljus framträda i mörkret.